Klasskillnad på Guldheden södra

Serieledarna Önnered var på besök och visade sig vara numret för stort för oss. De ligger i topp av tabellen med bra marginal nedåt till tvåan. Det är klart seriens bästa lag och det fick vi verkligen bevittna denna kväll.

Truppen:

William Illsley

Victor Jansson – Anders Karlsson (K) – Jonatan Holmér

Fredrik Mile – Elias Pettersson – Johan Hultman – Martin Sidaway

Martin Ericsson

William Jonsson – Joseph Pettersson

Bänken:
Olle Cimmerbeck, Oskar Jonsson Löfbom, Tom Webb

Ganska fin inledning av matchen av oss där vi ändå lyckades hålla i bollen istället för att tjonga, samt att vi försvarade oss tryggt. Inget av lagen skapade några direkta lägen, men det var Önnered som ändå tog ledningen. De var snabba i vändningen mot Anders som dock kom tillbaka med en tå på bollen, tyvärr lyckades deras spelare ändå få med sig bollen och kom då i ett två-mot-ett-läge. Ett säkert inspel senare och det stod 0-1. Deras andra läge för matchen dök upp när Hultman tyvärr fick bollen lite för långt ifrån sig vid en nedtagning på egen planhalva. De straffade oss direkt, en individuellt snabb och teknisk spelare drog ifrån Hultman och förbi Jonte för att sedan placera bollen i nedre, bortre hörnet. Klasskillnaden märktes genom att så fort de fick chansen, var de väldigt kliniska och effektiva med att straffa oss. Martin E hade i första sedan bollen i motståndarnas straffområde, målvakten var bortspelad, Martin sökte en sidledspass som inte nådde fram, kanske hade ett skott varit att föredra nu i efterhand med det är lätt att vara efterklok. Underläge med 0-2 i paus.

Andra halvlek var ingen period som går till historieböckerna från vår sida, tre enkla mål släpptes in, varav två på hörna och ett inte allt för hårt och välplacerat skott slank in. Alla tre krävdes ingen raketforskning för att undvika. Framåt hade vi ca 7 minuter i början som vi tryckte på för 1-2, Oskar var närmast där med ett skott strax utanför. Vi hade intentioner till att skapa lägen och hade ett par fina anfall som ledde till inlägg eller en djupledsboll, men allt för oftast slank inte sista passningen igenom och vi tappade för övrigt boll alldeles för lätt under matchen. Det var klasskillnad lagen emellan idag och Önnered kommer klara sig bra i femman om de fortsätter så här. Vi bjöd på fyra av fem mål, Önnered var effektiva och utnyttjade vad som serverades. Ska sägas att de skapade ytterligare lägen, men främst dök de upp på våra misstag vilket var ohållbart mot detta vassare motstånd.

Eloge till William I som ställde upp i mål trots sjukdom, karaktär! Även kul att nyförvärvet Joseph fick presentera sig, såg lovande ut! Härnäst väntar Järnbrott, torsdag 26 september, en match där vi ska utkräva revansch från vårens möte.

---

ÄNTLIGEN SEGER!

Förlustångesten har legat tät över klubben de senaste 11 omgångarna, eller rättare sagt ångesten över oförmågan till att vinna, vi har älskat att spela oavgjort. Men äntligen så släppte det, en lättnad genomforsade varenda hjälte bärande den rödsvarta manteln efter en laginsats som gav 2-1 ”hemma” på Heden mot Solängens BK.

Kvällens hjältar utan inbördes ordning:

William Illsley

Joel Larsson – Anders Karlsson – Alexander Falk Hermansson

Jonatan Holmér – Martin Ericsson – Elias Pettersson – Victor Jansson

Fredrik Mile

Hampus Martinsson – Sebastian II Andersson

Super bench:
Tom Webb, Gustav Magnusson, Olle Cimmerbeck, Martin Sidaway

Publiken:
Hasse i spetsen med sin illrosa regnponcho med gömda flaskor seger- och födelsedagsfirarbubbel (grattis Sebbe till både seger och födelsedag), tillsammans med en trevlig fanskara som trotsade Göteborgs horisontella regn en mörk torsdagskväll.

Solängen, ett lag som jag vill minnas vi alltid vunnit mot, förutom i år, men aldrig haft det lätt för. Ingen av lagen hade inför kvällens sammandrabbning en enda seger efter uppehållet. I inledningen av matchen tilläts vi rulla boll då Solängen låg lågt. Vi gjorde det så pass bra att vi vid ett tillfälle hade bollen i mål. Bollen gick som ett snöre från backlinjen upp till motståndarnas straffområde och hamnade i nätmaskorna, tyvärr avblåst för offside. Solängens första riktiga läge kom på en fast situation, en frispark som lyftes in mot bortre stolpen, Solängenspelaren var först på boll men träffade stolpen. I anfallet efter gjorde vi istället 1-0. Detta efter ett ganska likt anfall som hade föranlett till vårt förra avvinkade mål. Hampus (gjorde en strålande insats och vann alla sina dueller, fördelade bollar och var allmänt hotade, enda sättet att stoppa honom var att spela fult ifrån Solängens sida) spelade fram till en outtröttlig Jonte på högerkanten, som om han aldrig gjort något annat placerade han in bollen med en behärskad bredsida vid främre stolpen, 1-0 till GSIF. Efter målet fick Solängen något mer att säga till om, de hade mer boll och hotade med djupledsbollar som backlinjen fick springa sig trötta på. Till sist fick de utdelning, pressen på deras bollhållare var inte tillräckligt tajt, han vek in ifrån sin vänsterkant, fick iväg ett bra skott mot bortre stolpen, 1-1. Både GSIF och Solängen var nära att måla ytterligare, en fast situation från oss slank så när in på bortre där både Alex och Anders kom rusande. Solängen hade ett skott på inspel som slank över från nära håll och ytterligare en fin chans, men William räddade oss. 1-1 i paus besvarade matchbilden relativt väl, vi inledde bättre, men Solängen avslutade starkare.

I början av andra hade Solängen ett avslut som gick strax utanför vår ena stolpe, vid en första anblick trodde man att det var mål men icke. Annars var det återigen GSIF som tog över matchen och förde spelet. De gångerna som det blev farligt bakåt var när vi tappade boll i våra anfall, dock eloge till att vi försökte spela boll och det var i slutändan just det som gav oss segern snarare än en förlust. I minut 62 var det likaså ett fint spel från oss som föranledde Sidaways mål, Hampus passade vidare till Mile som stack fram den till Sidaway. En välplacerad bredsida utanför straffområdet senare stod det 2-1. 3-1 hängde sedan verkligen i luften, först en stolpträff och strax efter ett dunderskott från nyförvärvet Elias konfirmerade detta. Elias växte med matchen och vann i slutet av matchen alla sina viktiga dueller på sin defensiva mittfältsroll. Tyvärr slank inte 3-1 in som sannolikt hade punkterat matchen, utan istället avslutade vi med att parkera pussen sista kvarten. Det som skapades från motståndarna var endast skott utanför straffområdet, för det mesta helt ofarligt. Men Solängen hade en boll inne mot slutet, just ett skott utifrån skapade en retur som de forcerade in i mål, avvinkad för offside. 1-1 i (diskutabla) offsidemål, 1-1 i stolpträffar men 2-1 i matchen, ett resultat som stod sig tills domaren satte pipan i munnen och därmed cementerade en fantastik skön, och sett till 90 minuter rättvis seger för GSIF. I och med segern klättrade vi förbi Solängen och fick andrum nedåt i tabellen. En fantastik laginsats där vi verkligen stod upp för varandra och på det hela hade fina kombinationer i anfallsspelet, vilket ledde till båda målen.

Härnäst väntar överlägsna serieledarna Önnered på hemmaplan, senast var vi nära att skrälla till oss 1 poäng, men deras keeper var nog bäst av alla inom divisionerna 5-7, så han valde att sätta stopp för det. Det kommer bli en match som vi nu kan se fram emot, som vi kan spela helt utan press tack vare vår seger, samt att ingen förväntar sig något annat än att Önnered ska promenera sig igenom matchen till en seger.

---

Spännande men onödigt att dras med i bottenstriden

Tuffa förutsättningar återigen då det vankades sommarmatch. Som studentförening är vi glada att skolorna drar igång nästa vecka och att folk likaså är tillbaka i stan. Dock är det väldigt kul att ett rödsvart hjärta kan banka hos gamla eldsjälar som ställer upp trots att de haft uppehåll från fotboll ett par år, allt för vi ska kunna få ihop ett lag. Azalea stod för motståndet och skrev på sin Twitter att de hade 18 gubbar borta, vi bräckte dem genom att sakna ytterligare ett par till. Och vår avsaknad av juniorlag, att kunna plocka in yngre förmågor nerifrån gör det extra tufft. Nåväl, utan att raljera allt för länge vem som hade sämst förutsättningar inför matchen blev det till sist en rättvis, om än allt för stor sett till matchbild, seger för Azalea.

Truppen: (3-5-2)

William Illsley

Alexander Falk Hermansson – Anders Karlsson (K) – Victor Jansson

Joost Algera – Johan Hultman

Jonatan Holmér – Martin Sidaway – Tom Webb

Ahmed Al-Bena – William Jonsson

Bänken:
Olle Cimmerbeck, Joel Larsson, Christoffer Hedenbjörk

Inledningen och likaså större delen av matchen så var det Azalea som hade bollen i sin ägo. Detta öppnade upp för omställningar som ändå var något vi var fortsatt bra på, och just på en omställning tryckte sommarens nyförvärv in 1-0. Bollen dansade från Ahmed till Jonte på högerkanten, han i sin tur hittade in till William som på ett tillslag placerade in bollen nära stolproten, ett fantastiskt fint fotbollsmål. Efter målet fortsatte matchbilden med mycket boll för Azalea. Vi hittade inte rätt i våra försvarssituationer och fick egentligen aldrig, matchen igenom, någon press på deras bollhållare. Lägg där till att anfallsspelet hackade i uppspelsfaserna, Azalea satte en press som gjorde att vi antingen tappade boll eller fick slå en för tidig, avgörande och svår boll. Detta ledde till att 3-backslinjen allt som oftast fick jobba felvända och ensamma mot egen kasse och jaga djupledslöpande Azalea-spelare. Många gånger gjordes det heroiska rensningar och sista sekundenbrytningar, med huvud, knä och tå. Men i det långa loppet blev det dock allt för farligt och blottande, detta resulterade i många hotande fasta situationer som hörnor och frisparkar. Tyvärr har det varit ett problem säsongen igenom att lyckas försvara ordentligt på fasta, även denna gång. En frispark slogs inåtskruvad mot bortre stolpen, fick en touch på vägen, damp ner vid stolpen och trycktes in från nära håll. Återigen något slappt av oss och 1-1. 1-2 gjorde Azalea sedan på ett skott utifrån. Alex, med Jonte som helt korrekt understöd, blev ändå båda bortdribblade på kanten, Azalea-gubben vände inåt och fick iväg en lam fösare. Han fick för mycket tid och plats att få iväg avslutet, men i slutändan var det inte mycket till skott, varken till kraft eller placering, men den slank in.

Andra halvlek liknade den första, otryggheten fortsatte med en relativt ensam backlinje. Joost tog dock ett ännu större defensivt ansvar i andra halvlek, vilket gjorde det något stabilare till en början. Det är under denna stabilare period som vi lyckades få en frispark höger om deras straffområde. Jansson slog den perfekt på Olles panna som forcerade in den från nära håll, 2-2 och vi var tillbaka i matchen. Extra kul för Olle som gjorde sitt första mål för GSIF. På Azaleas 2-3-mål satte vi igång bollen alldeles för fort, innan vi hann flytta upp laget. På väg upp med laget förlorade vi bollen på mitten och fick en omställning, likt de som vi konstant utsattes för, emot oss. Viss desorientering bakåt från oss kombinerades med ett fint instick mellan backlinjens lagdelar till en Azalea-spelare som tagit en löpning in i straffområdet, 2-3.

Efter detta flyttade vi upp våra positioner ett snäpp för att kunna trycka in en kvittering. Det var i detta skede som 2-4 kom emot oss, större delen av laget var på offensiv planhalva efter en fast situation, Azalea kontrade då på ännu större ytor och placerade snyggt in bollen med en lobb på ett friläge. Vi fortsatte kämpa och hade en boll i mål av Joel som dock blev avblåst för hands, delade meningar om den handsen minst sagt, men domaren dömde till Azaleas favör i det läget. Istället för 3-4 med 10 minuter kvar och få chansen till en slutforcering, så kom kallduschen. På efterföljande frispark från Azaleas egna straffområde(!) fick de ett friläge. Jansson missbedömde den höga bollen som då smet över hans huvud, Anders som närmsta mittback missade att falla och täcka upp bakom, Alex föll men var allt för långsam, han hann inte fånga upp Azalea-spelaren som punkterade matchen, 2-5. GSIF avslutade efter detta med 10 man då Alex fått sitt andra gula för dagen. Alex var först in i en situation, sparkade iväg bollen i brösthöjd med vristen, direkt där efter kom en blottad sula med dobbar och sträckt ben, med full fart i samma höjd av en Azalea-spelare och träffade Alex på foten. Efterföljande reaktion var för stark och det andra gula är möjligtvis berättigat, men att Azalea-spelaren inte åkte ut med ett rött kort var ett smärre mirakel.

En kittlande tanke är vad som kunnat ske med ett enligt oss godkänt 3-4-mål med 10 minuter kvar, i kombination med att vara en man mer på plan, snarare än en färre. Men det stannar vid en kittlande tanke, och i slutändan är det verkligen inte domaren som avgör denna match, vi var för dåliga helt enkelt, inte mer med det. Azalea vann till sist matchen rättvist, siffrorna var i och för sig något stora men spelar ingen större roll.

Nu är vi på riktigt indragna i en spännande och onödig bottenstrid för första gången på 7 år, två extremt viktiga matcher väntar. Härnäst mot jumbon Slottsskogen/Godhem IF följt av Solängens BK som i skrivande stund ligger en pinne före oss i tabellen med en match mindre spelad.

---

Mållöst kämpaderby

Alltid lika kul att möta Landala, som i år blir vårt främsta derby då Chalmers är i annan serie. En match som till viss del skulle avgöra om vi i fortsättningen skulle titta uppåt eller nedåt i tabellen. Men 0-0 kvarhöll oss i ingenmansland på nedre halvan.

Truppen: (3-5-2)

Tom Webb – William Jonsson

Sebastian II Andersson – Oskar Jonson Lövbom (K) – Jonatan Holmér

Johan Hultman – Joost Algera

Alexander Falk Hermansson – Anders Karlsson – Joel Larsson

Martin Morén

Bänk:
Hampus Martinsson, Martin Sidaway, Andreas Näkne

Landala satte ingen hög press vilket tillät oss att rulla boll i backlinjen. Tyvärr fanns inte uppspelsalternativ allt för ofta, utan längre bollar spelades oftare än de korta. Detta medförde mycket allmän kamp på plan. De gånger en forward visade sig, fick vi ändå till ett par fina kombinationer på kanterna som ledde till hörnor, frisparkar och inlägg, dock resultatlösa. Vad Landala var farligast på var delvis fasta situationer som sällan kändes trygga bakåt för oss, men också deras omställningar när vi tappade boll på innemittfältet. Det blev i princip aldrig några målchanser på Landalas omställningar, något skott utifrån som smet utanför stolpen på sin höjd, med allt för ofta fick de komma rättvända mot vår backlinje. Vi hade koll, men det kändes aldrig riktigt tryggt att det var den sista brytningen av backlinjen eller en utrusning av Morén i mål som avvärjde en farlig målchans. Mer press på bollhållaren hade varit att önska. Landalas bästa period har de sista 10 minuterna av första halvlek då de låser fast oss på vår planhalva och skapar många fasta situationer.

Andra halvlek såg ut som första, chansfattigt och kampanda från båda håll. Ej otippat så kom Landalas jätteläge på en hörna, en nick från nära håll mot öppet mål som på något vänster smiter just vänster som vänster stolpe. Vårt bästa läge kom efter ett inspel från Oskar till Sebbe, den senare avlossade en kanon som målvakten lämnade en retur på. Joel som var den som gjorde anfallet möjligt till en början, då han kom upp perfekt i rygg och bröt, hade fullföljt in i straffområdet men lyckades skjuta över på returen. 1-1 i missade öppna mål och 0-0 i matchen. Landala hade ett hyfsat läge till, ett chippskott mot bortre som Morén avstyr. William (fin debut), a.k.a. The Pitbull efter gårdagens aggressiva spel, fick en boll in i straffområdet mot första stolpen av en slutkörd Alex, som gjorde en rusch till motståndarnas straffområde efter att ha vunnit en nickduell i det egna. Det blev ett 50/50-läge som tyvärr inte ledde mer än till ett inkast i slutändan.

Matchen slutar så som matchbilden såg ut, 0-0. Landala får med sig en viktig pinne men är kvar i kampen om att undvika nedflyttning. Vi ligger kvar där vi gör, simmar runt utan att riktigt veta åt vilket håll denna säsong kommer att fara.

Nästa match är mot ett antagligen revanschsuget Azalea (hemma, torsdag 29 augusti) som överraskande förlorade senast mot Slottskogen/Godhem IF.

---

Styrsö BK - GSIF Herr 3-3

Efter en vårsäsong som inte riktigt levt upp till våra förväntningar, varken poängmässigt eller spelmässigt, var det ett hungrigt GSIF som skulle sparka igång höstsäsongen. Första matchen efter uppehållet visade sig bli en tuff kamp borta mot Styrsö BK där det svart-röda hjärtat skulle visa sig och vara avgörande.

Som vanligt är det svårt att få ihop 16 gubbar under slutet av sommaren men vi lyckades iallafall få ihop 11 starka gubbar. Vi 11 spelare och coach Husse gav oss ut i det klassiska göteborgska regnovädret och satte kurs mot Styrsö. På plats var det perfekta förhållanden för en fin fotbollsmatch, en grymt fin gräsplan och ett duggande regn.

Startelvan samt truppen för dagen var:
William I
Ehab – Jonte – Anders (C) – Victor – Tom
Sebbe* – Hultman – Mile – Jacob K
Joel

*långhårig

Domaren blåste igång matchen 12:15 och Styrsö blev bollförande vilket var förväntat. Vi hade bestämt oss att inte sätta någon vidare hög press då vi inte hade några avbytare utan istället fokusera att ligga rätt defensivt. Vi lät Styrsö rulla runt bollen men tack vare vår noggrannhet så skapade de inga chanser. I minut 9′ fick Sebbe en boll ut på sin högerkant som han tog med sig ett par meter in på offensiv planhalva innan han avlossade ett skott. Skottet var hårt och lågt vilket gjorde det svårt för målvakten att ta i det blöta gräset och vi hade 1-0 till GSIF, drömstart!

Det skulle inte dröja många minuter innan det var dags igen, Ehab fick bollen ute på sin högerbacks position och fick feeling och skulle slå en diagonal kross över hela planen till Jackob. När bollen lämnat hans högerfot så ekar det ett ”FAN!” över Amneviksvallen, Ehab var inte riktigt nöjd med träffen MEN snedträffen tillsammans med vinden blev en perfekt djupledsboll för Sebbe. Sebbe kunde enkelt enkelt kunde placera bollen förbi den utrusande målvakten till 2-0.

Det är svårt att tro att inledningen skulle kunna bli bättre än det här men i minut 23′ får Joel bollen felvänd i offensivt straffområde och stor & stark som han här så lyckas han hålla bort försvararna ett bra tag innan han fälls och det blåses straff för GSIF. Mile placerar in straffen i målvaktens högra hörn och återupptog därmed ledningen i den interna skytteligan med 4 baljor.

Vi hade nu 3-0 efter dryga halvtimmen och hade bra koll på Styrsö men det blöta gräset bjöd in till glidtacklingar och efter en ambitiös sådan precis utanför vårt straffområde fick Styrsö frispark i farligt läge. Nummer 13 i Styrsö placerade fint i bollen i bortre och ställningen var nu 3-1. Styrsö fick energi av målet och skapade lite mer press vilket resulterade i hörnor. Precis som tidigare matcher under säsongen hade vi problem på defensiva fasta situationer, vi släppte in två identiska hörnor precis innan halvlek. När domaren blåste för halvlek hade vi tappat 3-0 till 3-3.

Under andra halvleken började det saknaden av avbytare visa sig, efter krampkänningar på Ehab fick Joel och Ehab byta plats och vi spenderade hela andra halvlek mot fokus på det defensiva. Precis som i första så spelar vi disciplinerat och tillåter inte Styrsö att skapa allt för många chanser. Styrsö lyckas dock komma igenom vårt försvar ett fåtal gånger men de lyckas inte med bedriften att överlista William I som storspelade i målet. Matchen slutar 3-3 vilket vi är väldigt nöjda med sett till förutsättningar, vi jobbade och slet för varandra.

+ Kul att målskyttet lossnade för Sebbe som fick göra två fina och viktiga mål.
+ Tack till Ehab och Jacob K som ställde upp när vi saknade mycket folk.
+ William I storspelade och räddade poängen några gånger under andra halvlek.
+ Det kollektiva arbetet och inställningen under hela matchen.
– Aldrig bra att tappa 3-0 till 3-3!

Tack!
Nu laddar vi om för derbyt mot Landala på onsdag 21/8 19:45 på Guldheden södra!

---