Serieledarna Önnered var på besök och visade sig vara numret för stort för oss. De ligger i topp av tabellen med bra marginal nedåt till tvåan. Det är klart seriens bästa lag och det fick vi verkligen bevittna denna kväll.

Truppen:

William Illsley

Victor Jansson – Anders Karlsson (K) – Jonatan Holmér

Fredrik Mile – Elias Pettersson – Johan Hultman – Martin Sidaway

Martin Ericsson

William Jonsson – Joseph Pettersson

Bänken:
Olle Cimmerbeck, Oskar Jonsson Löfbom, Tom Webb

Ganska fin inledning av matchen av oss där vi ändå lyckades hålla i bollen istället för att tjonga, samt att vi försvarade oss tryggt. Inget av lagen skapade några direkta lägen, men det var Önnered som ändå tog ledningen. De var snabba i vändningen mot Anders som dock kom tillbaka med en tå på bollen, tyvärr lyckades deras spelare ändå få med sig bollen och kom då i ett två-mot-ett-läge. Ett säkert inspel senare och det stod 0-1. Deras andra läge för matchen dök upp när Hultman tyvärr fick bollen lite för långt ifrån sig vid en nedtagning på egen planhalva. De straffade oss direkt, en individuellt snabb och teknisk spelare drog ifrån Hultman och förbi Jonte för att sedan placera bollen i nedre, bortre hörnet. Klasskillnaden märktes genom att så fort de fick chansen, var de väldigt kliniska och effektiva med att straffa oss. Martin E hade i första sedan bollen i motståndarnas straffområde, målvakten var bortspelad, Martin sökte en sidledspass som inte nådde fram, kanske hade ett skott varit att föredra nu i efterhand med det är lätt att vara efterklok. Underläge med 0-2 i paus.

Andra halvlek var ingen period som går till historieböckerna från vår sida, tre enkla mål släpptes in, varav två på hörna och ett inte allt för hårt och välplacerat skott slank in. Alla tre krävdes ingen raketforskning för att undvika. Framåt hade vi ca 7 minuter i början som vi tryckte på för 1-2, Oskar var närmast där med ett skott strax utanför. Vi hade intentioner till att skapa lägen och hade ett par fina anfall som ledde till inlägg eller en djupledsboll, men allt för oftast slank inte sista passningen igenom och vi tappade för övrigt boll alldeles för lätt under matchen. Det var klasskillnad lagen emellan idag och Önnered kommer klara sig bra i femman om de fortsätter så här. Vi bjöd på fyra av fem mål, Önnered var effektiva och utnyttjade vad som serverades. Ska sägas att de skapade ytterligare lägen, men främst dök de upp på våra misstag vilket var ohållbart mot detta vassare motstånd.

Eloge till William I som ställde upp i mål trots sjukdom, karaktär! Även kul att nyförvärvet Joseph fick presentera sig, såg lovande ut! Härnäst väntar Järnbrott, torsdag 26 september, en match där vi ska utkräva revansch från vårens möte.

Förlustångesten har legat tät över klubben de senaste 11 omgångarna, eller rättare sagt ångesten över oförmågan till att vinna, vi har älskat att spela oavgjort. Men äntligen så släppte det, en lättnad genomforsade varenda hjälte bärande den rödsvarta manteln efter en laginsats som gav 2-1 ”hemma” på Heden mot Solängens BK.

Kvällens hjältar utan inbördes ordning:

William Illsley

Joel Larsson – Anders Karlsson – Alexander Falk Hermansson

Jonatan Holmér – Martin Ericsson – Elias Pettersson – Victor Jansson

Fredrik Mile

Hampus Martinsson – Sebastian II Andersson

Super bench:
Tom Webb, Gustav Magnusson, Olle Cimmerbeck, Martin Sidaway

Publiken:
Hasse i spetsen med sin illrosa regnponcho med gömda flaskor seger- och födelsedagsfirarbubbel (grattis Sebbe till både seger och födelsedag), tillsammans med en trevlig fanskara som trotsade Göteborgs horisontella regn en mörk torsdagskväll.

Solängen, ett lag som jag vill minnas vi alltid vunnit mot, förutom i år, men aldrig haft det lätt för. Ingen av lagen hade inför kvällens sammandrabbning en enda seger efter uppehållet. I inledningen av matchen tilläts vi rulla boll då Solängen låg lågt. Vi gjorde det så pass bra att vi vid ett tillfälle hade bollen i mål. Bollen gick som ett snöre från backlinjen upp till motståndarnas straffområde och hamnade i nätmaskorna, tyvärr avblåst för offside. Solängens första riktiga läge kom på en fast situation, en frispark som lyftes in mot bortre stolpen, Solängenspelaren var först på boll men träffade stolpen. I anfallet efter gjorde vi istället 1-0. Detta efter ett ganska likt anfall som hade föranlett till vårt förra avvinkade mål. Hampus (gjorde en strålande insats och vann alla sina dueller, fördelade bollar och var allmänt hotade, enda sättet att stoppa honom var att spela fult ifrån Solängens sida) spelade fram till en outtröttlig Jonte på högerkanten, som om han aldrig gjort något annat placerade han in bollen med en behärskad bredsida vid främre stolpen, 1-0 till GSIF. Efter målet fick Solängen något mer att säga till om, de hade mer boll och hotade med djupledsbollar som backlinjen fick springa sig trötta på. Till sist fick de utdelning, pressen på deras bollhållare var inte tillräckligt tajt, han vek in ifrån sin vänsterkant, fick iväg ett bra skott mot bortre stolpen, 1-1. Både GSIF och Solängen var nära att måla ytterligare, en fast situation från oss slank så när in på bortre där både Alex och Anders kom rusande. Solängen hade ett skott på inspel som slank över från nära håll och ytterligare en fin chans, men William räddade oss. 1-1 i paus besvarade matchbilden relativt väl, vi inledde bättre, men Solängen avslutade starkare.

I början av andra hade Solängen ett avslut som gick strax utanför vår ena stolpe, vid en första anblick trodde man att det var mål men icke. Annars var det återigen GSIF som tog över matchen och förde spelet. De gångerna som det blev farligt bakåt var när vi tappade boll i våra anfall, dock eloge till att vi försökte spela boll och det var i slutändan just det som gav oss segern snarare än en förlust. I minut 62 var det likaså ett fint spel från oss som föranledde Sidaways mål, Hampus passade vidare till Mile som stack fram den till Sidaway. En välplacerad bredsida utanför straffområdet senare stod det 2-1. 3-1 hängde sedan verkligen i luften, först en stolpträff och strax efter ett dunderskott från nyförvärvet Elias konfirmerade detta. Elias växte med matchen och vann i slutet av matchen alla sina viktiga dueller på sin defensiva mittfältsroll. Tyvärr slank inte 3-1 in som sannolikt hade punkterat matchen, utan istället avslutade vi med att parkera pussen sista kvarten. Det som skapades från motståndarna var endast skott utanför straffområdet, för det mesta helt ofarligt. Men Solängen hade en boll inne mot slutet, just ett skott utifrån skapade en retur som de forcerade in i mål, avvinkad för offside. 1-1 i (diskutabla) offsidemål, 1-1 i stolpträffar men 2-1 i matchen, ett resultat som stod sig tills domaren satte pipan i munnen och därmed cementerade en fantastik skön, och sett till 90 minuter rättvis seger för GSIF. I och med segern klättrade vi förbi Solängen och fick andrum nedåt i tabellen. En fantastik laginsats där vi verkligen stod upp för varandra och på det hela hade fina kombinationer i anfallsspelet, vilket ledde till båda målen.

Härnäst väntar överlägsna serieledarna Önnered på hemmaplan, senast var vi nära att skrälla till oss 1 poäng, men deras keeper var nog bäst av alla inom divisionerna 5-7, så han valde att sätta stopp för det. Det kommer bli en match som vi nu kan se fram emot, som vi kan spela helt utan press tack vare vår seger, samt att ingen förväntar sig något annat än att Önnered ska promenera sig igenom matchen till en seger.

Tuffa förutsättningar återigen då det vankades sommarmatch. Som studentförening är vi glada att skolorna drar igång nästa vecka och att folk likaså är tillbaka i stan. Dock är det väldigt kul att ett rödsvart hjärta kan banka hos gamla eldsjälar som ställer upp trots att de haft uppehåll från fotboll ett par år, allt för vi ska kunna få ihop ett lag. Azalea stod för motståndet och skrev på sin Twitter att de hade 18 gubbar borta, vi bräckte dem genom att sakna ytterligare ett par till. Och vår avsaknad av juniorlag, att kunna plocka in yngre förmågor nerifrån gör det extra tufft. Nåväl, utan att raljera allt för länge vem som hade sämst förutsättningar inför matchen blev det till sist en rättvis, om än allt för stor sett till matchbild, seger för Azalea.

Truppen: (3-5-2)

William Illsley

Alexander Falk Hermansson – Anders Karlsson (K) – Victor Jansson

Joost Algera – Johan Hultman

Jonatan Holmér – Martin Sidaway – Tom Webb

Ahmed Al-Bena – William Jonsson

Bänken:
Olle Cimmerbeck, Joel Larsson, Christoffer Hedenbjörk

Inledningen och likaså större delen av matchen så var det Azalea som hade bollen i sin ägo. Detta öppnade upp för omställningar som ändå var något vi var fortsatt bra på, och just på en omställning tryckte sommarens nyförvärv in 1-0. Bollen dansade från Ahmed till Jonte på högerkanten, han i sin tur hittade in till William som på ett tillslag placerade in bollen nära stolproten, ett fantastiskt fint fotbollsmål. Efter målet fortsatte matchbilden med mycket boll för Azalea. Vi hittade inte rätt i våra försvarssituationer och fick egentligen aldrig, matchen igenom, någon press på deras bollhållare. Lägg där till att anfallsspelet hackade i uppspelsfaserna, Azalea satte en press som gjorde att vi antingen tappade boll eller fick slå en för tidig, avgörande och svår boll. Detta ledde till att 3-backslinjen allt som oftast fick jobba felvända och ensamma mot egen kasse och jaga djupledslöpande Azalea-spelare. Många gånger gjordes det heroiska rensningar och sista sekundenbrytningar, med huvud, knä och tå. Men i det långa loppet blev det dock allt för farligt och blottande, detta resulterade i många hotande fasta situationer som hörnor och frisparkar. Tyvärr har det varit ett problem säsongen igenom att lyckas försvara ordentligt på fasta, även denna gång. En frispark slogs inåtskruvad mot bortre stolpen, fick en touch på vägen, damp ner vid stolpen och trycktes in från nära håll. Återigen något slappt av oss och 1-1. 1-2 gjorde Azalea sedan på ett skott utifrån. Alex, med Jonte som helt korrekt understöd, blev ändå båda bortdribblade på kanten, Azalea-gubben vände inåt och fick iväg en lam fösare. Han fick för mycket tid och plats att få iväg avslutet, men i slutändan var det inte mycket till skott, varken till kraft eller placering, men den slank in.

Andra halvlek liknade den första, otryggheten fortsatte med en relativt ensam backlinje. Joost tog dock ett ännu större defensivt ansvar i andra halvlek, vilket gjorde det något stabilare till en början. Det är under denna stabilare period som vi lyckades få en frispark höger om deras straffområde. Jansson slog den perfekt på Olles panna som forcerade in den från nära håll, 2-2 och vi var tillbaka i matchen. Extra kul för Olle som gjorde sitt första mål för GSIF. På Azaleas 2-3-mål satte vi igång bollen alldeles för fort, innan vi hann flytta upp laget. På väg upp med laget förlorade vi bollen på mitten och fick en omställning, likt de som vi konstant utsattes för, emot oss. Viss desorientering bakåt från oss kombinerades med ett fint instick mellan backlinjens lagdelar till en Azalea-spelare som tagit en löpning in i straffområdet, 2-3.

Efter detta flyttade vi upp våra positioner ett snäpp för att kunna trycka in en kvittering. Det var i detta skede som 2-4 kom emot oss, större delen av laget var på offensiv planhalva efter en fast situation, Azalea kontrade då på ännu större ytor och placerade snyggt in bollen med en lobb på ett friläge. Vi fortsatte kämpa och hade en boll i mål av Joel som dock blev avblåst för hands, delade meningar om den handsen minst sagt, men domaren dömde till Azaleas favör i det läget. Istället för 3-4 med 10 minuter kvar och få chansen till en slutforcering, så kom kallduschen. På efterföljande frispark från Azaleas egna straffområde(!) fick de ett friläge. Jansson missbedömde den höga bollen som då smet över hans huvud, Anders som närmsta mittback missade att falla och täcka upp bakom, Alex föll men var allt för långsam, han hann inte fånga upp Azalea-spelaren som punkterade matchen, 2-5. GSIF avslutade efter detta med 10 man då Alex fått sitt andra gula för dagen. Alex var först in i en situation, sparkade iväg bollen i brösthöjd med vristen, direkt där efter kom en blottad sula med dobbar och sträckt ben, med full fart i samma höjd av en Azalea-spelare och träffade Alex på foten. Efterföljande reaktion var för stark och det andra gula är möjligtvis berättigat, men att Azalea-spelaren inte åkte ut med ett rött kort var ett smärre mirakel.

En kittlande tanke är vad som kunnat ske med ett enligt oss godkänt 3-4-mål med 10 minuter kvar, i kombination med att vara en man mer på plan, snarare än en färre. Men det stannar vid en kittlande tanke, och i slutändan är det verkligen inte domaren som avgör denna match, vi var för dåliga helt enkelt, inte mer med det. Azalea vann till sist matchen rättvist, siffrorna var i och för sig något stora men spelar ingen större roll.

Nu är vi på riktigt indragna i en spännande och onödig bottenstrid för första gången på 7 år, två extremt viktiga matcher väntar. Härnäst mot jumbon Slottsskogen/Godhem IF följt av Solängens BK som i skrivande stund ligger en pinne före oss i tabellen med en match mindre spelad.

Alltid lika kul att möta Landala, som i år blir vårt främsta derby då Chalmers är i annan serie. En match som till viss del skulle avgöra om vi i fortsättningen skulle titta uppåt eller nedåt i tabellen. Men 0-0 kvarhöll oss i ingenmansland på nedre halvan.

Truppen: (3-5-2)

Tom Webb – William Jonsson

Sebastian II Andersson – Oskar Jonson Lövbom (K) – Jonatan Holmér

Johan Hultman – Joost Algera

Alexander Falk Hermansson – Anders Karlsson – Joel Larsson

Martin Morén

Bänk:
Hampus Martinsson, Martin Sidaway, Andreas Näkne

Landala satte ingen hög press vilket tillät oss att rulla boll i backlinjen. Tyvärr fanns inte uppspelsalternativ allt för ofta, utan längre bollar spelades oftare än de korta. Detta medförde mycket allmän kamp på plan. De gånger en forward visade sig, fick vi ändå till ett par fina kombinationer på kanterna som ledde till hörnor, frisparkar och inlägg, dock resultatlösa. Vad Landala var farligast på var delvis fasta situationer som sällan kändes trygga bakåt för oss, men också deras omställningar när vi tappade boll på innemittfältet. Det blev i princip aldrig några målchanser på Landalas omställningar, något skott utifrån som smet utanför stolpen på sin höjd, med allt för ofta fick de komma rättvända mot vår backlinje. Vi hade koll, men det kändes aldrig riktigt tryggt att det var den sista brytningen av backlinjen eller en utrusning av Morén i mål som avvärjde en farlig målchans. Mer press på bollhållaren hade varit att önska. Landalas bästa period har de sista 10 minuterna av första halvlek då de låser fast oss på vår planhalva och skapar många fasta situationer.

Andra halvlek såg ut som första, chansfattigt och kampanda från båda håll. Ej otippat så kom Landalas jätteläge på en hörna, en nick från nära håll mot öppet mål som på något vänster smiter just vänster som vänster stolpe. Vårt bästa läge kom efter ett inspel från Oskar till Sebbe, den senare avlossade en kanon som målvakten lämnade en retur på. Joel som var den som gjorde anfallet möjligt till en början, då han kom upp perfekt i rygg och bröt, hade fullföljt in i straffområdet men lyckades skjuta över på returen. 1-1 i missade öppna mål och 0-0 i matchen. Landala hade ett hyfsat läge till, ett chippskott mot bortre som Morén avstyr. William (fin debut), a.k.a. The Pitbull efter gårdagens aggressiva spel, fick en boll in i straffområdet mot första stolpen av en slutkörd Alex, som gjorde en rusch till motståndarnas straffområde efter att ha vunnit en nickduell i det egna. Det blev ett 50/50-läge som tyvärr inte ledde mer än till ett inkast i slutändan.

Matchen slutar så som matchbilden såg ut, 0-0. Landala får med sig en viktig pinne men är kvar i kampen om att undvika nedflyttning. Vi ligger kvar där vi gör, simmar runt utan att riktigt veta åt vilket håll denna säsong kommer att fara.

Nästa match är mot ett antagligen revanschsuget Azalea (hemma, torsdag 29 augusti) som överraskande förlorade senast mot Slottskogen/Godhem IF.

Efter en vårsäsong som inte riktigt levt upp till våra förväntningar, varken poängmässigt eller spelmässigt, var det ett hungrigt GSIF som skulle sparka igång höstsäsongen. Första matchen efter uppehållet visade sig bli en tuff kamp borta mot Styrsö BK där det svart-röda hjärtat skulle visa sig och vara avgörande.

Som vanligt är det svårt att få ihop 16 gubbar under slutet av sommaren men vi lyckades iallafall få ihop 11 starka gubbar. Vi 11 spelare och coach Husse gav oss ut i det klassiska göteborgska regnovädret och satte kurs mot Styrsö. På plats var det perfekta förhållanden för en fin fotbollsmatch, en grymt fin gräsplan och ett duggande regn.

Startelvan samt truppen för dagen var:
William I
Ehab – Jonte – Anders (C) – Victor – Tom
Sebbe* – Hultman – Mile – Jacob K
Joel

*långhårig

Domaren blåste igång matchen 12:15 och Styrsö blev bollförande vilket var förväntat. Vi hade bestämt oss att inte sätta någon vidare hög press då vi inte hade några avbytare utan istället fokusera att ligga rätt defensivt. Vi lät Styrsö rulla runt bollen men tack vare vår noggrannhet så skapade de inga chanser. I minut 9′ fick Sebbe en boll ut på sin högerkant som han tog med sig ett par meter in på offensiv planhalva innan han avlossade ett skott. Skottet var hårt och lågt vilket gjorde det svårt för målvakten att ta i det blöta gräset och vi hade 1-0 till GSIF, drömstart!

Det skulle inte dröja många minuter innan det var dags igen, Ehab fick bollen ute på sin högerbacks position och fick feeling och skulle slå en diagonal kross över hela planen till Jackob. När bollen lämnat hans högerfot så ekar det ett ”FAN!” över Amneviksvallen, Ehab var inte riktigt nöjd med träffen MEN snedträffen tillsammans med vinden blev en perfekt djupledsboll för Sebbe. Sebbe kunde enkelt enkelt kunde placera bollen förbi den utrusande målvakten till 2-0.

Det är svårt att tro att inledningen skulle kunna bli bättre än det här men i minut 23′ får Joel bollen felvänd i offensivt straffområde och stor & stark som han här så lyckas han hålla bort försvararna ett bra tag innan han fälls och det blåses straff för GSIF. Mile placerar in straffen i målvaktens högra hörn och återupptog därmed ledningen i den interna skytteligan med 4 baljor.

Vi hade nu 3-0 efter dryga halvtimmen och hade bra koll på Styrsö men det blöta gräset bjöd in till glidtacklingar och efter en ambitiös sådan precis utanför vårt straffområde fick Styrsö frispark i farligt läge. Nummer 13 i Styrsö placerade fint i bollen i bortre och ställningen var nu 3-1. Styrsö fick energi av målet och skapade lite mer press vilket resulterade i hörnor. Precis som tidigare matcher under säsongen hade vi problem på defensiva fasta situationer, vi släppte in två identiska hörnor precis innan halvlek. När domaren blåste för halvlek hade vi tappat 3-0 till 3-3.

Under andra halvleken började det saknaden av avbytare visa sig, efter krampkänningar på Ehab fick Joel och Ehab byta plats och vi spenderade hela andra halvlek mot fokus på det defensiva. Precis som i första så spelar vi disciplinerat och tillåter inte Styrsö att skapa allt för många chanser. Styrsö lyckas dock komma igenom vårt försvar ett fåtal gånger men de lyckas inte med bedriften att överlista William I som storspelade i målet. Matchen slutar 3-3 vilket vi är väldigt nöjda med sett till förutsättningar, vi jobbade och slet för varandra.

+ Kul att målskyttet lossnade för Sebbe som fick göra två fina och viktiga mål.
+ Tack till Ehab och Jacob K som ställde upp när vi saknade mycket folk.
+ William I storspelade och räddade poängen några gånger under andra halvlek.
+ Det kollektiva arbetet och inställningen under hela matchen.
– Aldrig bra att tappa 3-0 till 3-3!

Tack!
Nu laddar vi om för derbyt mot Landala på onsdag 21/8 19:45 på Guldheden södra!

Rent vatten bärgades från Johanneberg då det där matchen spelades, i Kungsladugård, rådde drickförbud. Kanske hade förlusten mot SG Argo/Masthuggets BK känts bättre i efterhand om vi kunde yttrat orden:
”Det måste ha varit något i vårat vatten.”

Kvällens trupp:

William Illsley

Jonatan Holmér – Andreas Näkne (K) – Victor Jansson – Tom Webb

Sebastian I Andersson

Martin Sidaway – Mersad Babic – Joost Algera – Olle Cimmerbeck

Sebastian II Andersson

Bänk:
Alexander Falk Hermansson, Johan Hultman, Mattias Dotevall, William Brandt

A/M inledde matchen med hög press, vi spelade oss ur den snyggt och satte igång matchens första anfall. Matchen kändes lovande till en början, åtminstone till minut 7. Då skapade A/M en hörna, ett otroligt passivt försvarsspel gav A/M rejält med tid och utrymme att göra vad de ville, så de nickade enkelt in 1-0. Första halvlek bjöd inte på något skönspel från något av lagen (en mening som yttras ofta här i matchreferaten, men det är trots allt division 6), vi stack upp ibland, hade några fasta situationer men slarvade för mycket i uppspelsfasen för att vi skulle kännas tillräckligt heta. Istället blev det 2-0 när straff tilldömdes A/M. Näkne i backlinjen blev fasthållen i straffområdet och höll armkrok tillbaka. Båda spelarna ramlade men förteelsen ansågs vara värre åt ena än andra hållet. Straffen däremot var den mest otagbara i år, väldigt snyggt ditpangad i Williams vänstra maskor. Innan domaren hann blåsa för halvlek, hann han även med att blåsa en straff till, denna gången i favör för oss. Ett kramkalas uppstod när Sidaway ska upp i luften och nicka, straff eller inte så var det åtminstone konsekvent dömt sett till tidigare straffsituation. Victor Jansson stegade fram, men brände skottet med en klassisk övertändning i dubbel bemärkelse. A/M hann även med en ribbträff mot slutet, vill minnas att det var en nick som William ändå hade ganska bra koll på och returen lyckades vi rensa undan. 2-0 i paus kändes surt, speciellt med det gyllene reduceringsläget på slutet via straffen.

Om första halvlek var en jämn tillställning spelmässigt så blev andra halvlek en annan historia. 4-1-4-1 byttes till 3-5-2 och vi lyckades trycka ned A/M till eget straffområde under mer eller mindre de sista 45 minutrarna. Näkne brände öppet mål efter en hörna (som för övrigt A/M:s nummer 8 ska ha stor eloge för att vi fick slå då han ärligt påpekade att den dömda insparken inte var korrekt), Hultman fick till en fin träff som tyvärr slank utanför, många nästanlägen där tånaglarna inte borde ha klippts skapades och skott blockerades både här och där. A/M slutade halvleken med ett friläge som William i vanlig ordning räddade, i övrigt var det vår halvlek till fullo. Det stora spelmässiga övertaget i andra halvlek till trots, så var vi något för uddlösa framför mål då vi inte skapade tillräckligt med hundraprocentiga chanser. Men sett till 90 minuter, totalt antal skapade chanser/halvchanser och spelmässigt övertag i andra halvlek kan man börja raljera om det var ett rättvist resultat eller inte, men faktum är att ibland så måste det nog ändå vara det, hur surt det än känns. Det går nämligen att koka ned till att A/M gjorde mål på en hörna och en straff, medan vi missade båda delarna.

Efter förlusten mot Solängen senast där ingenting verkade stämma var det nu dags att möta seriens hittills bästa lag, Önnered. Underdogskänslan var insmugen, men en stark trupp bjöd upp till fantastiskt motstånd. Tyvärr förlust med 1-0, men om detta nu va seriens bästa lag så ingjöts åtminstone ett hopp om en framtid spenderad i toppen av tabellen för Studenterna.

Dagens trupp:

William Illsley

Jonatan Holmér – Anders Karlsson – Andreas Näkne – Victor Jansson

Emil Blücker

Elias Eder – Joost Algera – Mersad Babic – Rasmus Canfjorden

Oskar Jonsson Löfbom (K)

Bänk:
Jacob Nilsson(!), Mattias Dotevall, Olle Cimmerbeck, Mirko Russo

Önnered hade det mesta av bollen i första halvlek. De spelade ett rakt, enkelt och långt spel mest hela tiden. Tyvärr var det den längre bollen som resulterade i 1-0 för hemmalaget. Vår backlinje, som i övrigt gjorde en grym insats, blev lite väl stillastående och missade att falla i tid. Deras forward kom fri, rundade William och satte ledningsmålet i minut 12. Vi vek dock inte ner oss utan kom till åtminstone tre bra skottlägen och ytterligare halvchanser under första halvlek. En kombination av otroligt stabilt målvaktsspel av Önnered-keepern och att våra skott inte höll tillräcklig kvalité resulterade dessvärre till att nollan inte spräcktes. Det ska även nämnas att Önnered skapade en del de också, de va de som tryckte tillbaka oss medan vi fick ligga på omställningar. Likt andra matcher denna säsong hade vi svårt att bygga ett eget spel bakifrån från insparkar, det satte oss snarare i knipa de mesta av gångerna då de gröna pressade högt, vilket skapade en känsla av otrygghet.

Andra halvlek hade en liknande karaktär till att börja med, men ju längre den led ju mer försattes spelet till de soliga öarna Hawaii. Det började bölja mer än surfvågor en stormig dag, chanser utbyttes åt båda håll titt som tätt. Vi slarvade med bollen, Önnered slarvade lika mycket. Omställningar blev omställningar på omställningen. William i mål gjorde en enhandsräddning på en annars bra slagen frispark. Anders gjorde årets glidtackling/skottblock på en passning snett inåt bakåt som William sedan räddade en retur på. Näkne gjorde en sista sekundenbrytning för att förhindra ett friläge. Lika nära som det ibland va att bli 2-0, lika nära var vi att få gå hem med åtminstone en pinne. Victor Jansson hade ett avslut innanför straffområdet som till en början verkade slinka in, men Önnereds-keepern ville annat. Ett par bollar var så när på att skära igenom motståndarnas sista försvarslinje, men fastade på vägen. Till sist, i matchens sista minut slog kapten Oskar en passning mot de djupledslöpande gubbarna Rasmus och Jacob. Jacob hakades upp och hindrades från att komma helt ren med målvakten, en känslig och korrekt fördel gavs av domaren då Rasmus istället fick chansen solo mot målvakten. Avslutet gick mot den bortre stolpen men återigen räddades bollen av matchens bästa spelare. Domaren blåste av, poängen uteblev.

Ett frenetiskt kämpande av samtliga rödsvarta på en väldigt tung gräsplan ledde inte till några poäng denna afton. Men moraliskt var det ändå en seger, vi fick ett kvitto på att vi har alla förutsättningar att slåss i toppen i år då självaste serieledarna på bortaplan gavs en rejäl match, där ett oavgjort resultat hade varit mer rättvist i slutändan. Kul att se Jacob, fjolårets interna skyttekung, tillbaka i truppen. Förhoppningsvis fick han blodad tand och fortsätter säsongen med oss, detta då målskyttet varit ett frågetecken hittills i år. Förlust, men ett fall framåt. Redan på måndag är det match igen, detta mot nykomlingarna Järnbrott som kommer att få smaka på revanschens väntande vrede.

Fyra av fem segrar, hittills en säsong som åtminstone resultatmässigt bådat gott. En poäng bakom toppen inför fredagskvällens drabbning, detta mot ett motstånd som de senaste åren oftast, om inte alltid, har besegrats. Men Solängen har alltid varit tuffa att möta, inte blir det bättre av att servera mål på silverfat till de hungriga Mölndalspojkarna.

Kvällens serveringspersonal bestod av följande:

William Illsley

Jonatan Holmér – Anders Karlsson (K) – Mirko Russo – Victor Jansson

Joost Algera

Ahmed Al-Bena – Rasmus Canfjorden – Elias Eder – Sebastian II Andersson

Hampus Martinsson

Bänk:
Olle Cimmerbeck och Christoffer Matshede

I det stora hela blev detta en ren krigarmatch utan något som helst skönspel från något av lagen. De enda gångerna Solängen var farliga var vid fasta situationer och när vi gav bort små aptitretare titt som tätt. Vi försökte spela vårt spel genom att rulla från egen backlinje, via mittfält för att sedan etablera spel på motståndarnas planhalva. Tyvärr kom vi inte längre än till att försöka denna regniga, mörka afton. Bollar tappades mest hela tiden och felbeslut togs. De små ljusglimtar som ändå lyste upp tillvaron under matchens gång var när ett rakare spel injicerades i mitten av första halvlek, då kunde fram för allt Sebbe II Andersson hota rejält i djupet bakom Solängens knackiga backlinje. Det var så när att det gick hela vägen ett par gånger, men några decimeters marginaler extra saknades tyvärr. Istället serverades förrätten 14 minuter efter bordssittning, detta när en hörna allt för enkelt fick slippa in vid främre stolpen. 1-0 stod sig halvleken ut.

Direkt i andra bytte vi till 4-4-2 från 4-5-1. Mer press ville sättas på Solängens backlinje genom att ha två renodlade forwards. Kanske en god tanke, men resultatet uteblev. Huvudrätten serverades redan i minut 48 efter slarv i uppspelsfasen från backlinjen. Med 15 minuter kvar övergick vi till 3-4-3, men tyvärr serverades desserten strax efter det då en onödig utvisning satte vårt sista hopp om poäng på en skarp knivsegg. Med endast 10 personer kvar i personalstyrkan blev det för tufft att forcera fram något mål, istället drömmålade Solängen in 3-0 via ett distansskott, ridå.

En typisk 0-0-match rent spelmässigt, tyvärr blev bjudningarna direkt avgörande denna gång. Visst skapades det ett och annat framåt, helt ofarliga var vi inte, men efter att ha haft marginalerna på vår sida ett par matcher blev det återigen balans i universum denna fredag. Nu väntar yttersta toppmotstånd i nästa omgång, serieledarna Önnered ska få besök på deras gräsplan torsdagen 23 maj, kl 19.00. Då krävs det ett större gemensamt ansvar och en jävla kämparglöd av samtliga ute på plan om vi ens ska ha en tanke på att ta poäng. GSIF har nu förhoppningsvis permanent stängt sin gratisrestaurang.

Majmånad inleddes på bästa sätt genom att herrlaget plockade med sej 3 pinnar från Majvallen trotts att spelet ej övertygade. Motståndarna för dagen stod Azalea BK för, en klubb som herrlaget inte mött i seriesammanhang någon gång tidigare.

GSIF anlände till Majvallen med en 15-mannatrupp och ställde upp med följande elva:

Bänk: Mersad, Mattias, Olle & Tom.

Azalea tog kommandot direkt i första halvlek och GSIF hängde inte med. Positionsspelet och kampen om andrabollarna lämnade mycket att önska. Lägg där till en undermålig kvalité på passningsspelet så hade GSIF inte många rätt i under första delen av första halvlek. Herrlaget rycker dock upp sej och skapar några chanser innan pausvisslan ljuder.

Andra halvlek fortsätter som första slutade och GSIF har en bra period i början av halvleken dock utan att etablera några längre sekvenser på offensiv planhalva. En kvart in i andra halvlek kommer ledningsmålet efter en fin sekvens där Sebastian Andersson II skjuter ett skott precis innanför straffområdet som Azalea-keepern tippar utanför. På efterföljande hörna boxas bollen ut från målområdet och påpassligt i höjd med straffpunkter snappar Joost Algera upp bollen och dunkar upp den i nättaket. Sista delen av andra halvlek pressar Azalea för en kvittering men GSIF försvaret har bra koll på Azaleas anfallsförsök och är oresonliga i duellspelet. Med skicklighet och lite flax bärgas 3 poäng denna eftermiddag.

Inga välspelade 90 minuter av GSIF men bra kämpainsats och alltid skönt att bärga tre pinnar trotts att spelet hackar. En eloge till dagens domare Jörgen Lindell, som vanligt höll han matchen på en bra nivå och var följsam utan att blåsa sönder matchen.

Nu blickar vi framåt mot en ny träningsvecka och match mot SG/97 torsdagen den 9:e maj hemma på Guldheden södra, vi ses där.

Matchen mot Azalea går att se i sin helhet på:

https://www.gp.se/sport/031-fotboll/se-m%C3%B6tet-mellan-azalea-bk-och-g%C3%B6teborgs-sif-1.14831673